EcoEquality

Denna webbplats, EcoEquality, är under ständig uppbyggnad. Vi arbetar träget på alla flikar. Tycker du att det är lite tomt på en del ställen så kan det nog stämma, men det fyller vi snart ut.

Tillsammans kan vi förändra världen!
Jens Rundberg och Kjell Dennhag

EcoEq-bloggen

Senaste blogg-inläggen:

Det brinner! (3)
2018-09-06

Det brinner! 2
2018-08-23

Det Brinner!
2018-08-14

Det brinner! (3)

Miljö, Ekologi, KlimatPosted by Jens Rundberg 2018-09-06 19:48:10

Sverige skrev på Parisavtalet år 2015 och har genom det en ambition att verka för att klimatförändringen vid år 2100 begränsas till väl under 2 grader och helst till 1,5 grader C jämfört med förindustriell nivå. I Parisavtalet ingår också en rättviseaspekt som har att göra med att det är de rika och tidigt industrialiserade länderna som hittills släppt ut merparten av de växthusgaser som nu driver på den globala uppvärmningen. De rika länderna har alltså en skyldighet att begränsa sina utsläpp snabbare än vad de fattigare länderna ska behöva göra.

Vad krävs för att Parisavtalet ska fungera?

För att klara Parisavtalet måste världens länder minska sina utsläpp av växthusgaser till NOLL inom kort tid. Koldioxid är mycket långlivat i atmosfären och de utsläpp som görs varje år kommer att adderas till tidigare utsläpp och finnas kvar i atmosfären i hundratals eller tusentals år. Vi kan alltså inte sikta på att minska våra utsläpp med 10 eller 50 eller 90 procent och sedan vara nöjd och ligga kvar på den nivån i fortsättningen. Vi måste faktiskt gemensamt, globalt, ner till noll.

Utöver resan ner till nollutsläpp kommer vi samtidigt och globalt behöva göra åtgärder för att binda mer koldioxid ur luften genom ökad beskogning och annat så att CO2-halten i atmosfären kan minska på sikt till en nivå som är närmare den förindustriella nivån.

Vem får släppa ut vad och hur mycket?

Forskarsamhället i form av FN´s klimatpanel, IPCC, arbetar med beräkningsmodeller som utmynnar i att det finns en begränsad återstående mängd koldioxid som kan släppas ut innan nollutsläpp uppnås. Det är denna återstående globala mängd som då kan fördelas enligt rimliga principer om rättvisa mellan världens alla länder. Man gör alltså en global koldioxidbudget som fördelas till nationella koldioxidbudgetar.

Det råder olika uppfattningar om vilka fördelningsprinciper som ska tillämpas för att tillgodose rättviseaspekten i Parisavtalet vid fördelningen till nationella koldioxidbudgetar. Kevin Anderson, Isak Stoddard och Jesse Schrage vid CEMUS, Uppsala Universitet, har gjort sådana beräkningar och kommit fram till att den nationella koldioxidbudgeten för Sverige är mycket begränsad om man ska ta Parisavtalet på allvar. De använder sig av indelningen i OECD-länder kontra icke-OECD-länder för att skilja mellan de som har större respektive mindre ansvar att minska sina utsläpp snabbt.

Forskarna räknar med en fördelningsprincip som ger Sverige och övriga länder inom OECD så begränsade koldioxidbudgetar att de redan från år 2018 måste göra minskningar av CO2-utsläppen med minst 10% varje år och uppnå nollutsläpp kring år 2035 för att ge lite mer respit för övriga länders utsläppsminskningar. Det finns också starka argument för en annan fördelningsprincip som innebär 15-procentiga årliga utsläppsminskningar för OECD-länderna med nollutsläpp vid ungefär samma tidpunkt, detta för att ge övriga länder ytterligare lite respit och därmed lite rättvisare andel av den totala koldioxidbudgeten.

Så vad behöver Sverige göra?

I en rapport beställd av Järfälla kommun går Kevin, Isak och Jesse grundligt igenom fördelningsberäkningarna och ger då den huvudsakliga rekommendationen att: “..Sveriges minimala takt för utsläppsminskningar är 10 % per år, och helst 15 % per år. Om detta inte genomförs med omedelbar verkan kommer den nödvändiga takten öka än mer, eller så kommer Sveriges relativa avsaknad av handlingskraft äventyra möjligheten för det globala samfundet att kunna uppnå temperaturåtagandet av 2°C från Parisavtalet”.

Detta vetenskapliga angreppssätt att använda koldioxidbudgetar och noggrant motiverade fördelningsprinciper är grundade i IPCC´s senaste rapporter och Parisavtalets målsättningar och principer. Genom metoden att utgå från en global koldioxidbudget och fördela den ner till nationer och vidare till mindre enheter som kommuner eller regioner finns en principiell möjlighet att få kontroll över de globala utsläppen.

Men vad är det som händer?

De nationella åtaganden som länderna tog på sig när man skrev under Parisavtalet gjordes inte genom den nämnda fördelningsmetoden. Istället fick länderna komma med preliminära, frivilliga och icke bindande erbjudanden, alltså något som liknade utgångsbud vid köpslående. Som väntat blev summan av dessa erbjudanden för liten. Om alla länder skulle följa sina ursprungliga åtaganden beräknas detta att leda till koldioxidutsläpp som ger temperaturökningar på 3-4 grader C vid år 2100. Om många länder misslyckas med att leva upp till åtagandena och faller tillbaka på “business as usual” så kan temperaturökningarna hamna på 5-7 grader redan vid år 2100.

Förutom att varje liten ökning av den globala medeltemperaturen innebär allt fler dödsoffer och alltmer problematiska livsvillkor för flertalet människor, så ökar risken för självgående och ostoppbar uppvärmning alltmer. Ingen vet var gränsen går där en dominoeffekt kan dra igång - att passera 2 grader betraktas av hela forskarsamhället som en oacceptabel och oförsvarlig risknivå. Alla utsläppsscenarier som pekar mot 2 grader kan alltså lika gärna innebära en kedjereaktion till 3 grader, 4 grader, 5 grader och så vidare. Ingen vet om ens 1,9 grader eller 1,8 grader är “säkra” nivåer som inte kickar igång en dominoeffekt.

Köpslåendet vid COP-klimatkonferenserna har hittills inte levererat några globala utsläppsminskningar. De globala CO2-utsläppen för år 2017 ökade med 1,6% jämfört med 2016. Sedan Kyoto-protokollet trädde i kraft år 2005 har de årliga utsläppen blivit 19% högre. COP-konferensernas oförmåga att leverera kan delvis förklaras av att kapitalägare och oljebolag är närvarande vid konferenserna och har förmåga att påverka och urvattna besluten. Även spel-dynamiken, med tankemodellen vinnare-förlorare i stället för att var och en är motiverad att leverera maximalt, kan vara en förklaring.

På en övergripande ekonomisk systemnivå kan man också peka på att den nyliberala ideologin har haft ett dominerande inflytande sedan början av 1980-talet, vilket inneburit mer förlitande på marknadskrafter och mindre tilltro till styrning från stater och FN-organ. Naomi Klein har påtalat denna mismatch att just när klimatkrisen skulle behövt kraftfulla och snabba beslut så inföll denna nyliberala låt-gå-era. Storföretag och superrika har också använt sin ekonomiska makt till att skaffa sig inflytande över nyhetsmedia och över beslutsfattare. Det finns en fundamental klasskonflikt bakom klimatfrågan som sällan kommer upp i ljuset. Stora pengar har satsats av oljebolag som Exxon Mobile och Shell för att etablera tankesmedjor och köpa forskare som kan så tvivel om klimatforskarnas resultat. Naomi Oreskes har visat på detta i boken och dokumentären “Merchants of doubt”.

För lite och för sent

Sverige och en del andra västländer har ändå gjort vissa ansträngningar genom åren och minskat sitt beroende av fossil energi. Den mest använda mätmetoden, territoriella utsläpp, ger därför intrycket att våra svenska utsläpp har minskat sedan 1990-talet och det är den bilden som politiker och administratörer vill hålla fram. Kevin Anderson kallar detta bedrägeri. Om man ska vara ärlig med vilka utsläpp vi svenskar orsakar så måste man naturligtvis ta med de utsläpp som vår konsumtion av importerade produkter orsakar i tillverkningsländerna. Räknar man ärligt på detta sätt så ser man att Sverige inte haft några minskade utsläpp sedan 1990-talet eftersom importen har ökat under hela perioden och därmed flyttat utsläppen till Kina och andra länder.

Sveriges konsumtionsbaserade utsläpp av växthusgaser 1993 - 2015. Källa: Naturvårdsverket - Fördjupad analys av svensk klimatstatistik 2017

Växla upp till den nödvändiga takten

Ansträngningarna har alltså varit otillräckliga och svenska politiker borde erkänna detta och ta frågan mer seriöst. Parisavtalet måste faktiskt få en överordnad prioritet så att man verkligen erkänner principen med en global koldioxidbudget och accepterar en rimlig fördelningsprincip mellan världens länder och sedan håller sig till den och börjar styra med alla medel som står till buds för att verkligen få ned de faktiska utsläppen.

Om vi ska tro forskarna på CEMUS så behöver vi kraftfulla politiska åtgärder som kan leverera 10-15 procentiga utsläppsminskningar varje år med start omedelbart. Detta alltså både i Sverige och i övriga OECD-länder.

Sveriges stolta klimatmål för 2045 och delmålen för 2020, 2030 och 2040 är inte tillräckliga, vilket kan ses i nedanstående bild som vi har sammanfogat från tre figurer från Naturvårdsverket och en figur från CEMUS-forskarna.

Sunt förnuft säger att utsläppen måste ner till noll och att det måste ske inom en relativt kort tid. Att minska snabbt i början av omställningen är avgörande. En omställningsprocess som börjar nu och slutförs till år 2035 är mycket mer värdefull än en som börjar om 5 eller 10 år med samma minskningstakt och slutförs till år 2040 eller 2045. Skillnaden kan vara helt avgörande för om vi ska klara 2-gradersmålet eller inte. För att få tillräcklig effekt måste hela bredden av olika åtgärder påbörjas snabbt. Att ta en sak i taget och tillsätta långdragna utredningar för varje tänkbar åtgärd håller inte. Klimatsystemets dynamik kräver mer av politisk handlingskraft - att lyckas för sent är samma sak som ett fullständigt misslyckande.

Greta Thunberg är en 15-åring med stor insikt och beslutsam handlingskraft som tagit som sin uppgift att skolstrejka utanför riksdagen i tre veckor inför riksdagsvalet för att få våra politiker att förstå allvaret i situationen. Många har inspirerats av hennes strejk och slutit upp vid hennes sida. Kanske är detta början på något stort och avgörande? Kommer vi att få se fler skolstrejker för klimatet?

Jens Rundberg

Kjell Dennhag

EcoEquality.org

Källor:

Kevin Anderson - Delivering on 2 degrees #IPCC #Paris #COP21 https://youtu.be/Vn7mzmKXUYA

Koldioxidbudget och vägar till en fossilfri framtid för Järfälla kommun - Kevin Anderson, Isak Stoddard & Jesse Schrage

http://www.web.cemus.se/wp-content/uploads/2017/08/Koldioxidbudget-och-va%CC%88gar-till-en-fossilfri-framtid-fo%CC%88r-Ja%CC%88rfa%CC%88lla-kommun-20171017.pdf

The Independent - Climate change may be escalating so fast it could be 'game over', scientists warn

https://www.independent.co.uk/news/science/climate-change-game-over-global-warming-climate-sensitivity-seven-degrees-a7407881.html

Daily Intelligencer / New York Magazine - The Uninhabitable Earth By David Wallace-Wells

http://nymag.com/daily/intelligencer/2017/07/climate-change-earth-too-hot-for-humans.html

The Guardian - Domino-effect of climate events could move Earth into a ‘hothouse’ state