2-gradersmålet - vad krävs?

Inför Klimatmötet i Paris i december 2015 fick de deltagande länderna skicka in vilka åtgärder man planerar att göra för att minska utsläppen av växthusgaser under perioden 2020 till 2030.

Om man summerar alla länders planer och antar att ländernas ambitioner fortsätter på ett liknande sätt även efter 2030, så resulterar det i en global temperaturhöjning på 3 till 4 grader Celsius vid sekelskiftet 2100.

Vissa hävdar att höjningen kan hamna på bara 2,7 grader, men då har man varit väldigt optimistisk när det gäller vad som händer efter 2030.

Allt sedan klimatmötet i Köpenhamn 2009 har gränsen mellan acceptabel och oacceptabelt farlig klimatförändring ansetts ligga vid 2 grader C, detta har varit de högutsläppande Västländernas ståndpunkt. Men de fattigare, lågutsläppande länderna, som kommer att drabbas hårdare av ökande temperaturer, har ansett att den gränsen måste ligga lägre, kring 1 - 1,5 grader C. För dessa länder innebär en 2-gradig ökning att många människor kommer att dö och många kommer att drabbas av allvarliga konsekvenser i form av hälsoproblem och försämrade livsvillkor.

Konsekvenserna av 3-4 graders temperaturökning

3-4 graders temperaturökning, som ländernas redovisade planer vid Parismötet pekar på, skulle ge helt oacceptabla konsekvenser även för Västländerna. Det skulle innebära:

• Extrema väderkatastrofer i form av stormar med fördubblade vindhastigheter, oförutsägbar monsun, extrema skyfall och översvämningar med enorm jorderosion.
  
• Extrema torrperioder och extrema skogsbränder.
  
• Ökade skadeinsektsangrepp och mer spridning av tropiska sjukdomar.
  
• Minskade skördar med 40% eller mer för grödor som ris, vete och majs, permanent risk för massvält.
  
• Medelhavsområdet blir obeboelig öken, Amazonas inre torkar ut och förvandlas till öken. Nuvarande ökenområden blir ännu hetare och breder ut sig allt mer.
  
• Stora flyktingströmmar från många katastrofområden.
  
• Förstärkt växthuseffekt genom återkoppling från ökad nedbrytning av jordar och tinande permafrost när 3 och 4 grader passeras, vilket innebär en ohejdbar process av fortsatta temperaturökningar. Se sammanställning för olika gradtal av global uppvärmning.
  

(Lynas 2007)

Koldioxidbudget

Koldioxid är väldigt långlivad i atmosfären och allt som släpps ut finns i princip kvar under årtusenden. Baserat på detta faktum har man infört begreppet Carbon Budget, Koldioxidbudget, i IPCC's rapporter. Man har alltså gjort beräkningar av den totala mängden koldioxid som kan släppas ut i atmosfären utan att t ex 1,5 eller 2 graders uppvärmning överskrids. En tabell med budgetar för tre olika gradtal och tre olika sannolikhetsnivåer finns på sidan 64 i denna IPCC-rapport: IPCC 2014

För att undvika de oacceptabla konsekvenserna är det helt nödvändigt att klara tvågradersgränsen med god marginal. Ländernas åtaganden inför Paris visade sig alltså vara otillräckliga vid summeringen och varje land måste därför höja sin ambitionsnivå rejält om avtalets mål ska kunna nås. Avgörande kommer att vara om politiker i maktställning känner press från allmänheten att leva upp till den omställningstakt som verkligen behövs och koldioxidbudgetar är ett bra verktyg för att sätta siffror på kraven.

Koldioxidbudget vid en tidigare start:



Eftersom världens länder inte agerat i god tid har den återstående koldioxidbudgeten krympt allt mer. Om åtgärder hade börjat vidtas på allvar år 2005 så hade det enligt Kevin Anderson behövts årliga minskningar av utsläppen på omkring 6-9 procent per år globalt och ett närmande till nollutsläpp strax efter år 2050.

Koldioxidbudget vid en senare start:



Nu, år 2016, efter mer än tio år av svagt agerande globalt kommer det att behövas en minskningstakt på en bra bit över tio procent, förmodligen kring tretton procent eller mer per år.

Rättviseprincip

Parisdokumentet har skrivningar om att ansvarsfördelningen mellan rika och fattiga länder ska baseras på en rättviseprincip. Fattiga länder har inte orsakat några större koldioxidutsläpp men kommer i många fall vara de som drabbas mest av klimatförändringen. Därför ska de rika länderna ta en större andel av utsläppsminskningarna och låta de fattigare länderna få lite mer tid på sig för omställningen.

Val av möjlig koldioxidbudget

Kevin Anderson försöker avgöra vilken IPCC-variant av koldioxidbudget som verkar möjlig efter alla år av förhalning och krympande utrymme. Han menar att alla 1,5-gradersbudgetar är körda eftersom de skulle kräva så stor omställningstakt att det inte skulle vara praktiskt möjligt att ställa om och bygga nya anläggningar tillräckligt snabbt.

Han menar också att både den 66-procentiga och den 50-procentiga budgeten för 2 grader är orealistiska. De skulle kräva en omställningstakt motsvarande en krigsliknande mobilisering och det är inget vi har sett skymten av ännu.

Slutsatsen blir då att den enda återstående, realistiska koldioxidbudgeten är den för 2 grader med 33 procents sannolikhet att lyckas (sannolikheten är egentligen den andel av alla körningar med olika datorsimuleringar, som lyckats undvika den angivna temperaturökningen vid år 2100 (Carbonbrief 2016)).

Hur tuff är då denna budget?

Om man tar rättviseaspekten med i beräkningen och justerar fördelningen så att fattigare/utvecklings-länder får en lite mindre tuff budget så kan de toppa sina utsläpp kring år 2025 och sedan minskar dem snabbt, så att de har en minskningstakt på cirka 10 procent per år kring 2035 och framåt, för att nå nollutsläpp av koldioxid i energisystemen år 2050, (Om dessa länder även vill ha en ekonomisk tillväxt på 3 procent per år, så måste koldioxidintensiteten i ekonomin minskas med 10 + 3 = 13 procent per år.)

Alltså, för de fattigare/utvecklings-länderna:

• Kollektiv toppning av CO2-utsläppen vid år 2025
  
• Snabb omställning så att utsläppsminskningen ökar till i snitt 10% per år vid år 2035
  
• 100% CO2-fria energisystem vid år 2050

Den återstående budgeten för de rikare länderna innebär då denna tuffare omställning:

• Minst 10% minskning av CO2-utsläppen varje år, från och med nu, vilket summerar till:
  
• 50% reduktion vid år 2020
  
• 75% reduktion vid år 2025
  
• 90% reduktion vid år 2030
  
• 100% CO2-fria energisystem vid år 2035

Om man reagerar mot denna omställningstakt och säger att den inte är möjlig, då säger man också att det är ok att andra, fattiga människor i andra länder kommer att dö av konsekvenserna. Det finns ingen enkel, bekväm situation, vad vi har att vänta är en radikalt annorlunda framtid oavsett vad vi väljer att göra nu och de närmaste åren framöver.

Sverige rapporterade i mars 2017 till EU vilken prognos man hade för CO2-utsläppen fram till år 2035, och regeringen presenterade då också sin lagrådsremiss för ett klimatpolitiskt ramverk och målsättningen att Sverige senast år 2045 ska ha netto nollutsläpp av CO2, för att därefter ha negativa utsläpp.

Vi har tolkat denna svenska målsättning i form av ett diagram där också vår tolkning av Kevin Andersons kravnivå för rika länder lagts in. Även ett par ännu ambitiösare målsättningar för nollutsläpp till år 2025 eller 2030 har lagts in. Det uppenbara är att regeringens svaga start av omställningen gör att ytan under kurvan, alltså mängden CO2, blir mer än dubbelt så stor som de andra scenarierna, trots att regeringens slutspurt mot noll år 2045 har samma branthet då som de andra har nu i början.



Vi tycker att vi ska lita på Kevin Andersons beräkningar och då innebär det att Sveriges ambition inte är i nivå med vad som krävs för att klara 2-gradersmålet med 33% sannolikhet. Sveriges förhoppning om negativa utsläpp efter år 2045 har inte tagits med i diagrammet.

Det behövs alltså en rejäl skärpning av Sveriges ambitioner, liksom av världens övriga länder. Ländernas åtaganden inför Paris summerade till 40% reduktion till år 2030, alltså mindre än hälften av vad som krävs för att ha 33% chans att klara 2 grader. Hur får vi igång en sådan ambitionshöjning? USA's val av en totalt bakåtsträvande regering på klimatområdet får inte hindra övriga länder att öka sina ansträngningar.

Orealistiska förhoppningar på ny teknik och negativa utsläpp

Många förlitar sig på att ny teknik ska kunna rädda situationen längre fram. Man tänker att CO2 ska kunna fångas in på olika sätt och lagras under mark eller hav under lång tid. Ett exempel är BECCS, som går ut på att fånga in och lagra CO2 från förbränning av biomassa, där den odlade biomassan alltså fångar in CO2 från atmosfären. Man tror sig kunna uppnå så kallade negativa utsläpp som ska kompensera för utsläppen från fossila bränslen, så att en mindre ambitiös omställning till minskade utsläpp ska kunna motiveras.

Kevin Anderson menar att dessa förhoppningar är orealistiska eftersom det är en teknik som 1) inte bevisats fungera i stor skala 2) har stora tekniska och ekonomiska oklarheter 3) har stora effektivitetsförluster 4) konkurrerar om mark och biomassa för produktion av livsmedel, biobränsle till bilar, flygplan och båtar, samt som råvara till kemisk industri.

Skalan på BECCS-plantager i de beräkningar som gjorts för att vägleda regeringar handlar om ytor lika stora som 1-3 gånger Indiens storlek, där man ska odla biomassa i flera årtionden. Man förlitar sig alltså på att kunna lagra 100-tals miljarder ton CO2, som ska vara i säkert förvar under tusentals år, bara för att få skjuta upp den nödvändiga omställningen några årtionden.

De 400 scenarier som IPCC tillhandahåller som underlag för regeringars klimatpolitik bygger till stor del på uppskjuten omställning via BECCS. Dessutom är scenarierna redan föråldrade, då många bygger på att utsläppen ska ha sitt maximum år 2010. Så kan vi inte ha det.

Återkopplingar har osäker storlek

Att skjuta upp omställningen innebär också ett chanstagande eftersom längre tid med ökande CO2-halt i atmosfären ökar risken för ostoppbara återkopplingar och skenande växthuseffekt.

Kunskapen om återkopplingar och brytpunkter, tipping-points, är väldigt osäker. Man vet att en rad olika återkopplingsmekanismer finns, t ex att varmare klimat kommer att ge ökade metangasutsläpp när permafrost tinar i arktiska områden, vilket leder till ytterligare uppvärmning eftersom metan är en stark växthusgas. Dock är det oklart hur stor effekten blir vid olika temperaturer, hur lång tid processen tar och exakt när vi passerar brytpunkten som ger ostoppbar värmeökning. (Pär Holmgren 2014, David Roberts 2011, Wikipedia - Global uppvärmning)

Även med den snabbare omställningen enligt Kevin Andersons förslag, som med 33% sannolikhet kan undgå 2 graders ökning vid år 2100, så finns en risk att värmeökningen blir ostoppbar. Balansgången mellan omställningstakt och risk är svårbedömd, men varje dag som går utan att vi gör tillräckliga framsteg i omställningen innebär en ökad risk för tipping points som utlöser ostoppbar klimatförändring.

Facit för återkopplingarnas matematik finns inbyggt i naturens lagar och vi kan inte förhandla med naturlagarna. Antingen lyckas vi ställa om tillräckligt snabbt eller så lyckas vi inte. Om vi gör en liknelse och antar att den nödvändiga omställningstakten måste vara minst 100 km/h, så kommer vi att misslyckas om vi bara kommer upp i 99 km/h. Ingen kan veta exakt vilken hastighet som är nödvändig, men vi vet att att ett misslyckande innebär att mänskligheten och ekosystemen kommer att drabbas av allt större katastrofer.

Vi måste ställa om snabbt, men hur snabbt?

Om vi ska göra skäl för vårt artnamn Homo Sapiens, den visa människan, så måste vi satsa på en omställningstakt som är tillräcklig. Att ta steg i rätt riktning men för långsamt duger inte, vi måste helt enkelt mobilisera och organisera en tillräckligt snabb omställning.

Enligt Kevin Anderson är det inte realistiskt att vi i den rikare delen av världen kan uppnå 100% fossilfria energisystem snabbare än till år 2035. Men den takten ger bara 33% sannolikhet att lyckas med tvågradersgränsen. Varför inte öka den chansen genom att planera en snabbare omställningstakt? Det kan faktiskt vara psykologiskt lättare att göra en snabbare omställning. Det ger en mer angelägen känsla och kan ge mer energi och närvaro när det måste hända mer på kortare tid.

Hur gör vi omställningen?

Det finns forskare som menar att all fossilanvändning kan ersättas med förnyelsebara system, huvudsakligen baserade på sol, vind och vattenkraft, utan att behöva använda kärnkraft. Konkreta beräkningar som visar potentialen för de olika förnyelsebara energislagen har gjorts för alla amerikanska delstater och många av världens länder. En sådan omställning skulle kunna göras på 20 år eller snabbare. (Jacobson, Delucchi 2009) (Jacobson 2015)

Det kan alltså vara tekniskt möjligt att ställa om energisystemen på den produktionsnivå som vi har idag. Frågan är om det dessutom går att ha fortsatt ekonomisk tillväxt i den rikare delen av världen? 50 procent av världens koldioxidutsläpp orsakas av 10 procent av världens befolkning. Det är ett starkt samband mellan inkomst och koldioxidutsläpp. (Anderson 2016)

Även efter en omställning kommer de rikaste att förbruka mest energi och naturresurser. Den ojämlikhet som ökat till historiska toppnivåer under de senaste årtiondena är inte rimlig som modell för en hållbar värld. Därför bör omställningsrörelsen också ta ställning för en jämlikare värld och verka för reformer i den riktningen. Vi måste våga ifrågasätta den utbredda föreställningen om att ekonomisk tillväxt alltid är bra och nödvändig. Andra välfärdsmått finns och måste lyftas fram som viktigare. Med andra prioriteringar kan vi få bättre välfärd på samma eller lägre ekonomiska nivå, vilket skulle gynna omställningen till hållbara energisystem.


"Delivering on 2 degrees" - Kevin Anderson 2016 (Video från föreläsning vid Carbon Neutral University Sheffield, 44 min)

"What They Won’t Tell You About Climate Catastrophe" - Kevin Anderson 2012 (Ljudupptagning av föreläsning med kommentarer Alex Smith, RADIO ECOSHOCK, 60 min)

"Sex grader - Vår framtid på en varmare jord" - Mark Lynas 2007, Ordfront förlag, 300 sidor

"A Plan for a Sustainable Future How to get all energy from wind, water and solar power 2030" - Mark Z Jacobson, Mark A Delucchi 2009, Scientific American"

"Mark Jacobson at COP21 in Paris, Dec 8, 2015" (Video, 13 min)

Scenario för växthusgasutsläpp - Naturvårdsverket

Faktablad Lagrådsremiss om ett klimatpolitiskt ramverk för Sverige (pdf 76 kB)

Ett klimatpolitiskt ramverk för Sverige Prop. 2016/17:146

Report for Sweden on assessment
of projected progress, March 2017 Naturvårdsverket - pdf

SCB Miljöräkenskaper - Trendbrott 2016 – utsläppen av växthusgaser ökade fyra kvartal i rad